”I gingen vilse såsom får, men nu hafven I vändt om till edra själars herde och vårdare.” Den versen, idag på dem gode herdens söndag, är tagen ur dagens epistel ur S:t Petri första bref. Vi hafva här två bilder i en enda kort vers. Den ena bilden är om får som går vilse, den andra om samma får som återfunnit sin Herde, och återvända till hans kärleksfulla omvårdnad. Ingenting i denna värld är mer förloradt än den ena kategorien; ingenting har kommit mer till ro och i trygghet än den andra.  
 
Propositio  
Jag är ingen specialist på får, men det verkar som att just fåren, af alla djur, hafva särskildt stora svårigheter att taga hand om sig själfva. De tyckas mer beroende än andra djur af den omvårdnad som människor hafva om dem. Och det är kanske anledningen till att Gud så ofta liknar sitt folk just vid får, och sig själf vid Herden. Om det bara vore för omsorgen han tager om oss, skulle vi kanske lika gärna ha kunnat liknas vid boskap och han vid en boskapsherde. Men det hade inte fångadt in vår hjälplöshet så bra. För att göra oss medvetna om den, jämförde redan profeterna i Gamla Testamentet människans naturliga tillstånd med ett förloradt fårs: Redan profeten Jesaja säger: ”Vi gingo alla vilse såsom får, hvar och en af oss ville vandra sin egen väg” (Jes 53:6). 
 
Och när Herren själf skall beskrifva hur situationen är mellan honom och mänskligheten, säger han: ”om en af eder har hundra får och han förlorar ett af dem, lämnar han icke då de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade, till dess han finner det?” Han, ägaren till både änglar och människor, lämnar de nittionio som aldrig gått vilse, lämnar änglarna som aldrig syndade, i deras ärorika plats i himlen, och gifver sig af till den förlorade mänskligheten till dess han finner den. Den helige Petrus tager i sitt bref upp denna liknelse och räknar in den bland Korsets triumfer. Kristus, säger han: ”bar våra synder i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och lefva för rättfärdigheten. Genom hans sår hafven I blifvit botade. I gingen vilse såsom får, men nu hafven I vändt om till edra själars herde och vårdare.” Vi voro förlorade, men han återförde oss. Och hur återförde han oss? Genom sin död och uppståndelse. 
 
Det finns ingen tvekan om hvem aposteln Petrus tänkte på särskildt, när han skref de orden. Han kunde förstås inte tänka på något annat än på sig själf, huru

han en kort tid hade gått vilse, förnekadt sin Herre, när han insåg att han kunde blifva dödad, och hur den gode Herden då inte glömde honom, inte lät honom gå sin egen väg, utan sökte och fann honom genom en enda barmhärtig blick i rättan tid: ”Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom ihåg Herrens ord” (Luk 22:61). Den förnekelsen och den blicken varade bara en kort stund, men den är ett exempel och ett mönster på hela historien om vårt syndafall och vår Herres återlösning af oss. Säkert mindes aposteln Petrus på det, när han skref om att vi voro som vilsegångna får som återvändt.  
 
Kära vänner, under dessa Påskveckor, då vi särskildt inbjudas att se tillbaka på vår Herres död och uppståndelse, och glädjas öfver de stora ting som gjordts för oss, borde vi inte tänka så här för oss själfva: visst är jag det där förlorade fåret, som den gode herden återförde till ett så högt pris! Inte bara hela mänskligheten gick vilse en gång för alla i Adam, utan jag själf gick vilse på ett oursäktligt sätt. Jag gick min egen väg, äfven när Herren placeradt mig på sin väg. Som ett egensinnigt, kringirrande får, klättrade jag öfver staket som han i sin barmhärtighet ville skydda mig med. Knappt hade jag blifvit född förrän han satte mig i sin fålla, vakade öfver mig, satte sitt outplånliga märke på mig i Dopet, försåg mig med allt jag behöfde. Men jag var inte nöjd. På ena eller andra sättet, allt eftersom tiden gick, försökte jag gå bortom gränserna. Jag vandrade på, i medveten synd, i likhet med fåren som förirra sig på bergen, tills de äro långt från den trygga fållan, utan att vara medvetna om faran. Han kände till mig, och hade mig i sitt hjärta, under hela sitt bittra lidande. Han hade mina synder framför sig, hvar och en af dem. Allt detta och mycket mer beträffande mig fanns i vår Frälsares hjärta under allt det han gjorde för mig. Ändå fortsatte han och fullgjorde allt. Han vägrade han inte komma ner från himlen. Han ”försmådde icke Jungfruns sköte”, som det står i lofsången Te Deum. Han äcklades inte att vara af samma natur som en sådan ovärdig och otacksam öfverträdare. 
 
Inte bara steg han ned en gång för alla att återlösa dem hvars synder han kände till i förväg, utan också när allt hände, då våra synder faktiskt begicks, var han fortfarande den gode Herden för oss, lämnade oss inte att vandra i våra synder, utan kallade på oss, om och om igen, så att vi inte kunde undgå att höra hans röst, om bara vi inte slogo döförat till. Inga offer, inte ens döden, är för stora för Herden att finna oss och till slut föra oss tillbaka till fållan. Han inte bara visar vägen, utan bär fåret tillbaka, som hans egen liknelse säger: ”när han funnit det, lägger han det på sina axlar med glädje” (Luk 15:5). Han alltså inte bara kallar oss tillbaka utan gifver oss styrka och möjlighet att återvända. Han är vår ”Herde och Vårdare”, som Petrus säger i dagens Epistel. Efter det att han som Herde

omvändt en människa och återfördt henne till fållan, som är kyrkan, genom uppriktig bot och aflösning i bikten, lämnar han henne inte utan har omvårdnad om henne. Så länge vi lefva, finns han som vår Herde och Vårdare till hands, för att gifva oss andlig föda, sköta oss och vägleda oss.  
 
Peroratio  
Minnet af begångna synder och vår ovärdighet gifver alltid anledning till sorg och skam; vi kunna plågas öfver att vi så illa ha återgäldadt  en så god Frälsare. Men kom då ihåg titeln Herde som vår Herre har, och den glädje i himlen som den gifver anledning till. Det blir stor glädje i himlen öfver en enda syndare som omvänder sig, så säger Vår Herre. Gläds därför, ni som på allvar göra bot och vända om; gläds, ty den gode Herden och hans heliga änglar se på just dem med glädje. Men i midt i glädjen kom samtidigt ihåg, att liksom fårens trygghet beror af att de förblir i fållan, så beror vår trygghet på att vi hålla ut i boten. ”Såsom bedröfvade, dock alltid glada” (2 Kor 6:10), säger aposteln Paulus. Sorgen öfver synden få vi inte släppa; det är först då vi hafva rätt att glädjas, glädjas tillsammans med Jesus Kristus och hans änglar och helgon. Amen.